Vill skapa något nytt. Vill inte ha syndrom och psykdiagnoser hängde över sig. Vill inte känna paniken krama i bröstet, pulsen gå snabbare och snabbare, svetten som börjar krypa sig på, hur det snurrar i huvudet och allt är plötsligt tomt. Hatar.

Att gå från 100% lycklig, dansande på ett golv, musik som dunkar, får hela kroppen att vibrera, fötter som värker och kompisar som ler till det här. Det är som att bli påkörd i trehundra kilometer i timmen helt utan förvarning. Även om jag vet att det kommer, det tillhöra ju vanligheten, ändå är jag aldrig beredd. Känner mig lika lamslagen varje gång.

Idag, ett försök till att styra upp något. Städa. Fixa. Planera. Laga mat. Fast. Jätte fast. Stirrar rakt fram, fryser, inne i den lilla glasbubblan.

Kanske skulle jag ta en dusch, försöka, trots slöjan av inget som hänger över mig, att faktiskt diska och laga lite mat. Svårt. Energin är inte där. Hungern som bortblåst. Och vart jag själv är är väldigt oklart.

Hatar.

Tomheten som ekar. Ropen som inte höras utanför mitt huvud, orden som mina läppar inte vill yttra. Stoltheten som måste sväljas. Insikten som måste växa fram. Skakar.

Jag har tröttnat, tröttnat på mig själv, tröttnat på alla andra, tröttnat på allt. Samtidigt vill jag ha allt och alla nära. Känna deras dofter och pulsen från levande hjärtan som slår. Låta det smitta av sig. Låtsas att jag faktiskt lever. En liten stund i alla fall. Surrealistiskt. Jag är här fast inte här, utan där som inte är här och inte finns. Oklart.



Ett försök till ett ryck, som på slutspurten på 5000 m hinder. Segt.

See ya!!